Fråga från Hilda som förlorat sitt barnbarn av helvetets knark.
Tragedin kan aldrig vägas upp - inte av någonting. Den är så vidrig så det finns inte ord. Jag följde det hela och jag tror hela svenska folket gjorde så och kände avsky och förtvivlan över ondskan.
Jag har läst lite vidare hos dig och blir riktigt förbannad över hur försäkringskassan behandlat dig. Grgrgrgrgr!!!!
Det är helt ofattbart hur man kan dra ner din sjukpenning pga att du var med i TV-program och skrev på en bok. När man skriver sådana regler har man ingen aning om hur det är att förlora ett barn.
Hur går det för dig nu? Arbetar du? Hur är din sorg nu?
Vore intressant att få ta del av - om du vill berätta förståss.
Min sorg är fortfarande tung efter 6 månader. Ibland vet jag inte hur jag ska orka att fortsätta att leva. Ibland orkar jag inte upp ur sängen utan ligger hela dagen. Jag är pensionär så jag har tack och lov ingen försäkringskassa som jagar mig.
/hilma
jag svara gärna <3
Jag har inte börjat arbeta än men känner att jag vill men är lite förivrad kring vad jag vill och kan, efter tragedin så har mycket i mig själv förändrats.jag kan beskriva det i 3 delar som jag lever med.
3 olika smärtor av sorgen : Kroppsligt-Känslosamt-Smärta
Kroppsligt
Min stress nivå är låg vilket gör att jag inte är riktig sams med kroppens reaktioner. När det blir lite stressigt så skriker kroppen att det är kris och det gäller att springa eller slås medan min hjärna vet att det inte alls är något farligt bara lite bråttom.Jag håller på att jobba med att lära mig hantera stressen så att jag kan ha kroppen skrikandes medan jag ändå gör det jag vill med kunskapen om att det är ok! Det här en en typ av post traumatisk stress som kommer efter veckan då vi letade efter Engla då jag var i 100 % stress och panik och inte sov på många dagar.Kroppen har inte fattat att det inte är kris när stressen slår på nu, för kunde jag lätt ha 10 bollar i luften och var extremt stress tålig.
Känslosamt dvs kärlek, glädje,hat,smärta.
En annan del är den vanliga sorgen som dom flesta som förlorar ett barn eller nära anhörig känner . Den stora saknaden en enorm längtan, känslan av orättvisa- varför?,minnena av allt roligt och härligt man har haft minnena av den enorma kärleken. Minnen av den avlidnes framtids drömmar och sin egen längtan att få sen personen växa upp och få leva livet. I vårat fall så längtade Engla så otroligt mycket efter att bli tonåring och det är väldigt svårt att tänka på att hon inte fick det pga av att en annan människa bestämt att hon skulle dö.
Smärta
Min tredje del är den del som gör ondast riktigt jävla smärtsamt och smärtan sitter i magen.
Det är flera gånger om dagen då minnet av hur Engla mådde och vad som hände innan hon var död som gör den smärtan jag får även ticks så att kroppen rycker till. Tanken kan vara i några sekunder o smärtan sitter i mellan 2 min - en timme.Jag har ännu inte lyckats att förhindra dessa tankar men jag lär mig leva med dom o smärtan nu kan jag uppleva tankarna o smärtan var som helst utan att det märks på utsidan!(fast min man märker det)
Tänk dig att dit 10 åriga barn blir misshandlat och mobbat på skolgården och ingen finns där och hjälper, och sen lägg till 100% av helvetet. Då tror jag att man kan förstå vilken typ av smärta jag menar.
Sorg kan ha många ansikten beroende på vad som har hänt och vad man har med sig i ryggsäcken.
Jag förstår att det kan kännas och vara väldigt olika även om jag tror att det finns många likheter.
Något jag vet är att man själv måste ta ansvar för sorgen sätta upp egna mål med vad man vill och hur man ska gå vidare med livet och man behöver mycket tid . Jag tillåter mig att tro att det kan vara lika svårt och smärtsamt hela livet men jag lär mig sakta leva med sorgen och smärtan . Kanske försvinner smärtan kanske inte. Men jag tror att det kan vara bra att inte gå o vänta på att den ska försvinna innan man jobbar på att leva med sorgen, för tänk om sorgen inte försvinner då har man missat livet i väntan.
Tack för att du delar med dig av dina känslor och tankar. Så smärtsamt att det finns inte ord och jag förstår att din sorg o stress är större än min. Om det finns grader i sorghelvetet så kan jag tänka mig att när ett barn rövats bort som ditt då är det så djupt ner som man nånsin kan dyka i känslor o stress.
SvaraRaderaDet är skitjobbigt att ens tänka på det. Hur ska det då inte vara att uppleva det?
Kära du - hoppas du får hjälp på traven att gå vidare.
Jag omfamnar dig med en cyberkram.
//hilma
Tack
SvaraRaderaMen jag tror inte att min sorg behöver vara värre eller större än din ,det är smärtor att hantera och vi känner som vi gör förminska dig inte inför andras smärtor din sorg är lika värdig som alla andras .Men du kan¨använda min sorg som inspiration att se att efter som jag kan över leva med min sorg så kan även du.
Jo vist går jag vidare ,varje dag är en dag till och var dag är en möjlighet att lära mig mer om hur jag fungerar. Synd bara att jag behöver känna stressen från försäkringskassa mm tror ärligt att om jag sluppit den stressen så hade jag nog varit på arbetsmarknaden redan- om jag fått en känsla av stöd kanske dom första ca 2 åren mera professionell hjälp och kanske lite utbildning i stresshantering sorge bearbetning mm Tyvär så får man ingen hjälp det är bara att ta sig själv i kragen och jobba på förvisso så får jag gå till en psykolog och psykiatriker som är go o snäll men jag behöver mera specialinriktad och mycket mera verktyg - typ massage för muskelspänningar, kanske någon vecka på någon typ av stresshanterings kurs, krigshanterare , resor för att få villa från alla trigers mm
Men det bästa hjälpen är min kärlek till familjen och att dom behöver mig .När man har en en tonårs dotter då kan man inte bara luta sig tillbaka i sin egen smärta ;O)...