Till dom anhöriga till offrena i Norge

 Jag har inte kunnat sovit bra i natt fast det gör jag sällan .Nu tänker jag och känner mycket med er anhöriga i Norge . Jag skriver av mig lite här nu innan jag går till jobbet .

Vi är alla olika individer med olika personligheter ,personligheter som kommer att ta oss med på olika resor genom smärtan saknaden och gråten. Men mycket kommer  även att vara liknande .
Smärtan av att veta att våran anhörig kanske lidit och upplevt skräck innan döden, att vi inte fanns där och kunde trösta i livets slutskede. En smärta som kommer att vara olika och kanske lika .Min smärta ger sig uttryck i magont som att nerverna ligger utan på magen ,att det känns helt värdelöst att leva och att jag inte kan se någon glädje bara ångest och frustration..
I början var smärtan där hela dagar med små ljusglimtar ibland ,nu kommer det lite olika varje dag ibland några minuter upptill timmar men jag har lärt mig att det går upp och ner ,vissa dagar förnimmer jag den bara men det ligger där bakom och gör sig påmind hela tiden .När Engla var borta och vi inget viste fick jag kramper som ryckningar i musklerna nu kommer dom ryckningarna bara när jag tänker på hemska saker som Engla fick gå igenom eller när det vissas liknande saker på teve eller skrivs i media om mördaren.

Saknaden är heltiden där men vid vissa tillfällen gör den mera ont ett ont som svider och liknar när man är ledsen och ibland gråter jag. I början var saknaden där hela tiden  nu är saknaden tyngst vid högtider och tydliga minnen.
Nu har jag även börja möta en ny saknad ,det är när jag funderar på hur Engla skulle sett ut nu ,tyckt om vilken skola skulle hon valt mm. När jag träffar hennes gamla klass kompisar så drar mycket igång jag tittar på hur dom ser ut klär sig mm skulle Engla ha sett ut så gjort så ,det väcks många tankar och känslor.

Det finns även en sorg i att veta om Englas närmaste smärta och sorg att dom ska behöva gå igenom helvetet av att känna allt i denna mardröm och det gör ont och är svårt att hantera .

Första åren kändes det så jävla orättvist att Engla skulle bli mördad att hon och vi skulle vara tvungna att möta detta helvete mm. Nu ligger inte den känslan av orättvisa där och gnor lika mycket, jag vet inte om den kommer tillbaka eller varför den känslan inte gör sig på mind .Helt klart så är det orättvist ! Jag har insett att det finns så många liknade offer och anhöriga över hela värden. Vi är många som lever med mord och lärt oss leva med mord och som överlever och hittar tillbaka till livet igen, ett liv som inte blir sig likt men dock ett liv med glädje och sorg mm.

Idag så jobbar jag mer än heltid samtidigt som jag mår dåligt och bra samtidigt ,jag håller på att lära mig leva med att ha glädje och smärta i livet samtidigt och det är inte lätt men det går. Jag får samtidigt kämpa för att göra sånt som är bra för mig och min utveckling vilket inte går hand i handske med vad försäkringskassan och staten tycker eller vill hjälpa mig med. 
Jag har min levande dotter att leva för jag har en underbar man släkt vänner och mitt engagemang för att kunna göra nytta för andra att leva för .Jag har fortfarande svårt att välja livet för mig själv men som tur är så har jag dom andra delarna att leva för. För jag vill inte dö jag tycker bara att det är väldigt tufft att leva.

Det är även en massa praktiska saker att gå igenom nu sånt som man önskade att man slapp eller att man fick hjälp med.I Sverige får man bara hjälp tills domen vunnit laga kraft dvs när fängelse domen blivit bestämd.
Sen får man ta tag i allt själv skadestånd ,försäkringsfrågor ,begravning , bouppteckning ,mm listan kan göras lång. Ingen ringer eller kontaktar dig och erbjuder hjälp med sorgen bearbetningen i all fall inte till oss,vi fick begära och leta själva .Förhoppningsviss kommer det att bli bättre för er i Norge nu när det är så stor kris för så många.

 Det är inte heller lätt att lära sig leva med hat att känna att man tycker så illa om någon är inga lätta känslor. Jag blir ofta så frustrerad att jag dag drömmer om att bara stå med en kniv och galet hacka i mördaren som tur är är det bara sekunder minuter jag upplever detta hat. Jag vill inte uppleva det ,för jag vill inte vara en sådan hemsk människa att jag ens tänker sådan tankar men lik väl så är dom där och det var inte ens lätt att erkänna dom här o nu ...  
Sen så finns det en människa som har bestämt att just ditt barn eller anhörig skulle dö på just det viset .En mördare som du ska läsa om i media sen hur han har de i fängelset alla turer  i det och sen om hans permissioner och tillslut frigivning .Det är en väldigt svår process som tar mycket kraft och skapar onödigt med ångest ,för er i Norge så verkar det när man läser i media som om det kommer ta mellan 21 -30 år innan han är helt frigiven men till dess så kommer det att vara en massa turer i kriminalvårdens processer som kommer att suga musten ur många av er många gånger. Vi anhöriga måste leva med allt detta som om vi inte hade nog en då ? Jag tycker att det ska vara riktigt livstid för alla mördare över 20 år kanske kan det finns någon paragraf för förmildrande omständigheter ?!
Då skulle man i alla fall ge offren och dom anhöriga lite lugn och ro på den fronten men i Sverige så kommer offer och anhöriga väldigt långt ner på listan för omtanke .

Nu har jag låtit väldigt negativ och det är för att för dom flesta efter att ha förlorat sitt barn eller anhörig genom mord med inslag av skräck och smärta så är det en mardröm att leva i och jag tycker att det är viktigt att berätta det så att ni andra som är i början att går igenom det vet att ni inte är ensamma och att det är normalt .

Jag  kan även säga att jag lär mig leva med smärtan även om det tar tid och jag fortfarande efter 3½ år inte har kommit från smärtan sorgen och saknaden ,jag möter den lite olika mycket varje dag och tror att jag kommer att ha den med mig resten av livet. Nu kan jag njuta av en god måltid …Inte så bra efter som jag gått upp 30 kg på dom här åren... :) lite humor finns det kvar i mig och jag kan tycka att flera saker är trevliga tex, det är skönt med massage ,sol o bad,resa från alla triges, och det känns underbart när det går bra för min tonårs dotter . Jag mår bra av att kunna göra nytta och jag mår bra av att vara engagerad i viktiga saker. Jag kan  känna hopp om att jag kan bli att må bättre och bättre efter som jag tar små steg i den riktningen även om jag även ibland halkar långt tillbaka i mörkret, men då vet jag ju att det är möjligt att se lite ljusare efter som jag varit där så det går lite lättare att gå framåt igen, när man gått stigen många gånger så blir den ju upp trampad.

Nu har jag skrivit av mig lite av nattens tankar för givet vis så dras minnena och smärtan upp när jag läser och försöker ta in det hemska som ni går igenom .För mig har skrivandet blivit ett verktyg ett verktyg som jag inte trodde jag skulle använda efter som jag är dyslektiker . Nu ska jag  gå till jobbet och göra mitt bästa för att få en så bra dag som möjligt.

Frid o kärlek Carina